Emne: Den hemlösa

Nu ved jeg så ikke om i forstår alt hvad der står, men hvis i gider, vil jeg meget gerne have kritik for den! Undskyld den er skrevet på svensk, men skal bruges i en skoleopgave!


Jag tittade mig omkring med en rådvill blick. För varje sekund som gick blev jag mer och mer desperat. Jag kände paniken växa till ett jättelikt troll innom mig, som slet i mig för att komma ut. Till sist blev trollet för starkt, och det slapp ut, i form av ett ordlöst skrik. Allt stannade upp. Det var som om folk omkring gick i slowmotion. Och därborta i ett hörn såg jag henne. En liten tjej, men dock äldre än mig. Hon var väl i 14-års åldern, med slitna jeans, skitig tröja och en iögonfallande regnbågsfärgad sjal. Hon stod lutade mot väggen och tittade på mig. Det verkade inte som om hon upptäckt att världen plötsligt saktat ner. När hon tittade in i mina ögon, började världen att röra på sig igen. Allt blev som vanligt igen. Eller det trodde jag då i alla fall.
Hon stod framför mig och tittade medlidande på mig. Jag stod väldigt nära henne, så nära att jag borde kunnat känna hennes andedräkt. Hon luktade inte hemlös, vilket hon måste vara, så som hon såg ut. Hon luktade faktisk ingenting alls. Runt omkring oss trängdes massor med människor, dom puttades och mundhuggdes, för alla ville först in i tåget, och ingen tålde att andra puttade på dem, fast de själv puttade. Det var något jag och pappa pratade om hela tiden. Hur barnsligt det var. När han sa så tittade jag alltid förnärmat på honom.
- Det gäller inte dig, vännen, sa han då. Du är mycket mognare än dom!
Det gjorde mig alltid så stolt när han sa så. Jag hade länge kunnat klara mig själv. När jag var tio år fick jag en mobiltelefon av pappa, som han jobbat ihop pengar till. Då fick jag stösa omkring lite som jag ville, så länge jag alltid hade mobilen med. Och nu, när jag var tolv, fick jag till och med gå och handla för pappa, med hans pengar. Han gav mig ansvaret för dem. Och jag blev så glad, att jag inte kunde låta bli att skratta när han bad mig gå och handla åt honom. Älskade pappa.

Jag vände åter uppmärksamheten mot tjejen. Hon tog min hand, väldigt försiktigt, och höll den i sina kalla händer.
- Hur är det vännen? Frågade hon, och hennes röst var så mjuk och fin.
- Jag kan inte hitta min pappa, fick jag fram, och hoppades det inte skulle låta omoget. En droppe föll från min ögonvrå, följd av ännu fler. Tjejen drog mig intill sig, och förde mig bort till hörnet där hon stått tidigare.
- När såg du senast din pappa?, frågade hon.
- När han gick in i tåget.. jag.. Jag kom inte med, sa jag, och tittade skammset ner i golvet. Jag ville helst inte att hon skulle se att jag grät. Men jag är ganska säker på att hon ändå märkte det.
- Han kommer nog snart tillbaka efter dig, sa hon. Och jag visste hon hade rätt, men tviveln och osäkerheten gnagade ändå i mig. Utan telefonen var jag osäker. Det hadde pappa alltid sagt.

Telefonen hade försvunnit tidigare under dan. När vi var nere på hamnen hade ett gäng ”tuffa” killar kommit emot oss. Dom hade inte gjort oss något, men pappa förstod vad dom ville.
-Läg fram telefonen Gumman, hade pappa sagt, och jag gjorde det utan att tveka. Sen gick dom, och pappa var ledsen resten av tiden.

Jag studerade människorna som gick förbi oss, medan vi satt dära och spejade efter min pappa. Dom gick förbi oss, utan att ens titta på oss.
- Ingen ser mig här, sa jag.
- Jag vet, var allt hon sa.
- Det är som om dom inte kan se. Fast jag skriker åt dem och ber dem hjälpa mig. Så ser dom mig inte.
- Jag vet, upprepade hon.

Tide gick. Tjejen började röra på sig där brevid mig, och jag greps av en fruktansvärd skräck för att lämnas ensam.
- Snälla, vänta här med mig, bad jag desperat, och greppade tag i hennes iskalla hand.
- Jag kommer vänta här i all evighet. Det har jag alltid gjort, sa hon, och höll mjukt, nästan omärkbart om mina axlar.
Jag tänkte fråga vad hon menade med dett, men gråten trängde på, och tårarna började återigen rinna nerför mina nu röda kinder.

När pappa äntligen kom flög jag upp, och sprang honom till mötes. Han såg ganska överraskad ut, det verkade inte som om han sett mig förrän jag kastat mig runt hans hals. Men han återfick snabbt fattningen.
- Lilla gumman, mumlade han ner i mitt hår, och kramade andan ur mig.

Allt gick så snabbt, och jag var så glad, att jag helt hade glömt att tacka tjejen som hjälpt mig. Jag drog med mig pappa dit dagen efter, dit tjejen hade stått när jag först såg henne. Men det fanns ingen där. Det såg ut som det inte varit någon människa här på flera år. Men på marken, just där i hörnet, låg en ihålig tiggarskål, och en möglig hög av något, som liknade slående mycket en regnbågsfärgad sjal.

Ej, hvor er den smuk *og hold kæft, hvor tog det lang tid at læse den o.O*

Min elskede pappa, hvor er det dog en dejlig sætning.. Den er for mig at se meget fint og smukt skrevet.. Jeg kan godt lide handlingen.. Du giver et vældig godt stemningsbillede..

så vidt, jeg forstod, selvfølgelig.. Man siger, det er svært at være kritisk, når man læser tekster på et andet sprog...

Jah .. det tog da lidt tid.
Men det er godt :D